»Vad ska’ ni leva av nu, när ni gifter er?» frågade han burdus.
»Å, det blir väl någon vån. Jag tänkte i förstningen få lite förtjänst på herrgår’n.»
»Du ä’ inte blyg du, det ä’ sanning. — Men det blir för långt för dej att gå, om du ska’ bo här.»
Lars-Johan undrade, om han skulle våga fortsätta i samma ton. Kaptenen såg belåten ut — det var bäst att passa på.
»Det ä’ så, att det nog inte blir så långt. Jag har räknat ut», sa’ han, »att kapten skulle låta dika sin del i Västankärr. Andra delen hör Nedergår’n till, och ingendera ä’ till någon nytta, som det nu ä’. Men om det blir utdikat, så får kapten minst sina tretti tunnland god jord. Det kan bli ett bra torp —»
»Och du skulle bli torpare?»
»Det var just inte min tanke. Jag ville förtjäna lite på dikningen. Se’n får jag väl ge mej av till Amerika, som många före mej.»
»Det ska’ du inte.» Kapten tog häftigt i. »Lita på mej, jag vet hur det ä’. Det ä’ inte platsen för dej och ännu mindre för Elin. När man ä’ ogift, skadar det inte, att man ser sej om och går i lära. Och se’n kommer man hem och tjänar sitt land med den kunskap, man skaffat sej. Men när man ä’ gift — ja, vi ska’ tala vidare om den saken en annan gång.»
Det hördes ett skratt bakom byggningen.
»Vem har du där? Halta Kalle, kan jag tycka. Gamla pinnsyl, dej ska’ man träffa på överallt. Och Olle med, ser jag. Har du inte nog med att sköta ditt eget utan ska’ lägga dej i andras angelägenheter? Jag skickar hit ett par karlar, så ä’ det gjort i ett huj.»