Lars-Johan tackade och sa’, att de nog skulle reda sig ändå.
»Ska’ inte kapten komma hit och ge en handräckning?» föreslog Kalle. »Olle ä’ så fumlig.»
»Jo, den ä’ god! Men dikningen, du. Tror du dej om att hinna allt till våren?»
»Det beror på, hur vintern blir. Om en kunde få ta i med detsamma. Olle tänker börja endera da’n. Men det skulle göras upp en riktig plan för alltsammans, så en inte går i vägen för varann eller gör nå’nting i onödan.»
»Just det, ja. Du ä’ inte dum du. Kom till mej i morgon och ha Olle med dej. Han kan ta häst och vagn, så ska’ du få med dej hem några brädstumpar, som jag inte har användning för — ligger bara och skräpar — kan bli bra till panel. Och så några plankor till golvet. Det ska’ inte bli något opris, förstår du. Di ä’ inte värda stort mer än ved. Och så ska’ vi titta på kartan och göra våra beräkningar. Men nu ska’ jag sta’ och hjälpa Kalle.»
Pastorn hade sedan en lång överläggning med Lars-Johan och Ekskärsfar inne i stugan, och det bestämdes om lysningen och bröllopet.
När de skulle fara därifrån, hade Elin ännu inte kommit tillbaka.
»Hon ger sej väl till att skura i kåken, kan jag tänka», sa’ Kalle.
»Hälsa henne från mej», sa’ pastorn, »och bed henne vara vid gott mod. Ni har gjort, vad ni kunnat. Det ä’ ingenting mer att göra åt saken.»
»Det säjer jag också», instämde kaptenen. »Men kom ihåg, Lars-Johan, du får inte tänka på Amerika. Håll bara jämn utkik efter vad som yppar sej här hemma. Jag ska’ hjälpa dej, så går det nog. Du vet, Lasse: med utkik på sjön och med hövlighet i land kommer alltid en sjöman fram.»