»Ge mej en oladdad. Den gör samma tjänst.»
»Håken heller! Men låt gå — duger alltid att dänga folk i skallen med.»
Rättarn kom in.
»Där har vi Österman. Du kan ta några styva karlar med dej och sätta gamla låringsbåten i sjön. Vi ska’ ut och slåss mot sjörövare. Se till, att var och en har lodbössa med. Fattas det för någon, så finns det här. Och krut och flintor och — vad di behöver.»
Rättarn såg bekymrad ut.
»Stora skeppsbåten? Den rinner som ett såll.»
»Gör ingenting.» För kaptenen funnos inga omöjligheter. »Ta med ett par ämbar, så får några ösa, medan di andra ror.»
Båten var dock inte så otät, som det troddes. Värre var att arbeta sig fram igenom issörjan, som drivit ihop och packat sig i viken. Men även det gick, och med sex man vid årorna och kaptenen till rors bar det av mellan klippholmarna ut mot gattet, där de väntade, att det misstänkta fartyget skulle visa sig.
»Sannerligen, där ligger hon för styrbords halsar, strax hitom fyrafotsgrundet — ålänsk rigg, ja.»
Kaptenen lämnade roret åt pastorn och fick upp en kikare.