»Vad går åt dej, som kommer hem med båten tom?» skrek halta Kalle i örat på honom.
»Du behöver inte skrika, har jag sagt. — Det ä’ den där ålänska skepparn. Jag fick se honom, när jag skulle i land på södra Äggskär. Låg på kryss en mil bortom Örnhuvud. Tycks ämna sej in.»
»Nu, medan det ännu ligger is kvar i farlederna?»
»Ser så ut. — Jag tänker vi får varsko kapten Melby. Det står inte rätt till.»
»Ä’ du från vettet? Varför ska’ en lägga sej i andras angelägenheter? Det har en ingen tack för. Låt dem sköta sej, bäst di gitter. Om vi skulle tala om, vad vi visste, vad hade då länsman att göra för alla de grova pengar, han bär opp i lön?»
»Jag tror ändå, jag får ge signal», mumlade Gobort för sig själv, medan han rustade till med flaggorna. »Fartyg i sikte, hm, fast inte synligt härifrån precis. — Jag vet inte om vi gör rätt, som håller tyst med vad vi har reda på.»
Halta Kalle iddes inte svara, och gubben fick signalera, som han ville.
Pastor Hemming var på Dägervik, när budskapet kom. »Slättoppad skonare, troligen ålänning, en mil utanför Örnhuvud» — det såg mer än misstänkt ut, tyckte både han och kapten Melby. Vad hade den åt det hållet att göra, där det var så svårt att leta sig väg mellan de många grunden? Och vid denna årstid se’n, då den inre segelleden ännu var stängd.
Kaptenen skickade efter rättarn och började ladda sina pistoler.
»Vi måste ut och se efter, vad di tar sej för», förklarade han och räckte pastorn en pistol.