Rakt ut mot denna ö ledde skridskospåren och gingo nu alltjämt i samma riktning. Gossarna följde dem endast ett kortare stycke och togo så en annan väg. Det var redan långt lidet, och de måste tänka på att komma hem, innan det blev mörkt. Efter en stund satte de på sig skridskorna och styrde kosan tillbaka på andra sidan om Dägerö-landet.
Följande dag måste Inge till pastorn och sköta sin läsning, och på natten blev det en storm med snöglopp, som bröt upp havsisen och gjorde de yttre fjärdarna osäkra. Det var ingen möjlighet att komma till Örnhuvud för en lång tid bortåt.
Och så kom vårbrytningen riktigt på allvar. Dag för dag signalerades från Goborts utkik om öppet vatten på allt närmare håll, och kapten Melby svarade på samma sätt från Dägervikssidan. Flyttande sjöfågel, som först fått hålla till i så kallade brunnar här och där på isen, behövde inte längre trängas om utrymmet. Skara följde efter skara. Somliga, såsom de vackra kniporna, kommo endast på genomfärd till nordligare trakter, andra åter för att stanna över sommaren. Talrikast voro alfåglarna, och där de samlat sig i någon fjärd, fyllde de hela luften med sin klingande sång.
Nu var också rätta tiden att ligga ute med vättar. Halta Kalle klagade över att han ensam fick sköta signaleringen, för det var ingen ordning med gubben Gobort. Till och med Olle slog sig lös en kväll och tog gossarna med sig. Det var bistert kallt i skåren under natten, men Olle svepte in dem i tjocka fällar, och de dåsade till gång på gång trots alla försök att hålla sig vakna. Så snart det första skottet knallat, var det dock förbi med sömnsjukan, och när de fram på dagen rodde hem med elva al-par som byte, viskade Inge till Anders:
»Det här var ändå det roligaste på hela vintern.»
13. Misstänkta flyktingar.
Gamle Gobort for en dag tidigt ut på fågelskytte men kom tillbaka efter några timmar utan att ha fått ett liv.