»Han har gått från land och satt på sej skridskorna här —»
»För att inte hans spår skulle synas, ja.»
»Anders du, det ä’ bestämt han.»
»Vem? Tjyven?»
Inge nickade.
»Och han har varit ute i någon avsikt, det är säkert. Kom, så åker vi en bit, medan vi tänker efter, vad vi ska’ göra.»
De fortsatte sin färd till en snöfri bergudde i Sunnansundsviken. Där snörde de av sig skridskorna och gingo sedan rätt ut över isen, tills de åter träffade på skridskospåren. De undveko alla snöfläckar och höllo sig försiktigt på något avstånd från spåren, så att ingen skulle kunna märka, att de följt efter dem.
Det var en lång väg de hade att vandra, förbi den ena holmen efter den andra. Ibland såg det ut att bära rätt till havs, men så fingo de åter vika av inåt skären igen.
Slutligen kommo de ut på den sista stora fjärden. Den stod genom ett brett gatt i förbindelse med havet och skildes i övrigt därifrån genom en enda, långsträckt ö, som kallades Örnhuvud.
Egentligen hade namnet ingenting med »örn» att skaffa, hade pastorn sagt, utan det borde heta Örhuvud, eftersom marken huvudsakligen bestod av sand- eller stenör. Det fanns dock rik växtlighet på sina ställen, och man påstod, att fisket var utmärkt. Ön var sällan besökt, och ingen visste rätt, vem som rådde om den. Både från Dägerö och närmaste grannsocken hade man kommit med anspråk, men ännu var ingenting avgjort.