»Men missionärn sa’, att det var grävsvin.»
»Du ska’ inte kalla honom så mer, nu när han slutat med brännvinsresorna.»
»Ja, men han sa’ det», försäkrade Anders, och Inge bestyrkte saken. Gubben Gobort hade gått förbi, när de synade spåren. Det var ovanligt, sa’ han, men när det var milt i luften, brukade grävsvinen ibland titta ut och se sig omkring. Och deras spår voro mycket lika björnens, sa’ han.
»Aldrig har han sett några björnar han heller», envisades Anders.
Fram på vintern tog Olle sig för att lära gossarna skjuta. Maja var inte riktigt med om det, men Olle sa’, att pojkar skulle tidigt vänja sig vid bössan och öva sig, så att de aldrig höllo mynningen mot sig själva eller mot andra människor, även om de visste, att bössan var oladdad. Då blev det en sådan vana till sist, att man aldrig behövde vara rädd för olyckshändelser. Någon jakt på egen hand fick det dock inte bli av under den första tiden.
Inge hade ständigt i tankarna sitt löfte till modern att ta reda på den man, som gjort henne olycklig, efter vad Maja låtit förstå. Ofta överlade han med Anders, huru de skulle bära sig åt för att få fatt i honom och överlämna honom i länsmans händer. För det var alldeles solklart, att han hörde till tjuvarna, och överfallet på pastorn hade ingen annan än han gjort, det var så gott som bevisat. Under vintern var det föga troligt, att han skulle visa sig, men i alla fall gjorde gossarna gärna någon lov åt Frönäshållet, så ofta de kunde det utan att väcka uppmärksamhet. Men ingenting spordes, som kunde tyda på, att någon främmande höll till i trakten.
Mot vårsidan blev det en tids ihållande tö med regn, som tog bort det mesta av snön på de ännu körbara fjärdarna. När sedan kölden kom tillbaka, hade den med sig en glanskis, vars make inte funnits på flera år. Gossarna gjorde långa färder på skridsko, först på de närmaste vikarna kring holmar och skär och slutligen runt hela Dägerö-landet.
En dag märkte de ett ensamt skridskospår, som började vid en liten kobbe ett gott stycke från land och sedan fortsatte ut mot den yttre skärgården. När de dagen därpå foro fram samma led, träffade de på bakspåret. Det kom från ett annat håll och förenade sig vid kobben med det första spåret, så att båda gingo i ett med varandra. Första gången hade de inte sett efter så noga, men nu stannade de och betraktade spåren närmare. De voro mycket ojämna. Det ena skäret var längre och säkrare än det andra, som dessutom gick mera på tvären, som om den åkande haft något fel på ena benet.
»Kan det vara halta Kalle?» undrade Inge. »Det ä’ närmast till deras stuga.»
»Det ä’ inte stort längre till Frönäs», anmärkte Anders. »Och Vedbacka-Janne ä’ sned och vind, så det förslår.»