En dag mötte de honom, när de voro på väg till ett ställe på isen, där snön blåst bort.
»Vad ska’ ni ta er för?» frågade han. »Jaså, jag ser. Förhärdade olycksfåglar! Vem ä’ det, som varit så enfaldig och skaffat er skridskor? Nu går ni bara och dränker er i någon vak.»
När gossarna kommo hem, berättade de, vad han sagt.
»Så inte ä’ det kapten, som gett oss skridskorna, det kan man begripa», anmärkte Inge förnumstigt.
»Jo, nu vet jag det säkert», sade Maja, »men trösta er, barn, om ni låter honom märka, att vi tror det.»
Så länge det ännu inte var så mycket snö, var det gossarnas största glädje att vandra omkring över åkrar och ängar och in i storskogen för att söka upp spår efter olika djur, som de snart lärde sig känna igen. Rävens snörräta gång utefter bottnen av ett djupt dike, tvärs över ett fält eller längs brynet av en skogsdunge var lätt att följa, och harens tokroliga avsprång förde dem sällan vilse. Det var som en lyckad jakt, om de kunde skrämma upp Jösse, där han satt och sov vid en buske, och när de en gång kommo på själva Mickel, som låg hoprullad som ett nystan på en sten, var det en bragd, som måste noga berättas för Maja och Olle. Utterns strövtåg från stränderna långa sträckor inåt landet, ekorrens och mårdens tillfälliga besök på marken, skogsråttans prydliga sticksöm, som förlorade sig i lustiga snötunnlar, allt lärde de sig småningom att tyda.
Det märkvärdigaste var dock, när de en blidvädersdag fingo syn på några spår, som de aldrig sett maken till förut.
»Inge trodde det var efter en björn», sa’ Anders, när de sedan talade om det. »Men inte har han sett några björnar inte. Det var så konstiga spår med märken av två långa klor framtill. Men det var efter ett grävsvin.»
»Prat, pojke», sa’ Maja. »Di ligger och sover om vintern.»