Men det ville inte bli något omslag i väderleken. Kölden tilltog i stället, och snart låg havet tillfruset, så långt man kunde se från Dägerö. Isbåten behövdes inte längre efter några få turer, och Lars-Johan, som skulle sköta den, var åter utan arbete. Dikningen hade han fått sluta med förut. Det såg ut, som om ingenting hade framgång för honom, och Elin klagade, att det var ett rättvist straff för att de gift sig mot hans fars vilja. Men som lycka var, gjorde kapten Melby upp om att sälja ett större parti ved till våren, och Lars-Johan fick därigenom jämn förtjänst med famnhuggning, så länge den kalla tiden varade. Dessutom ville halta Kalle gärna ha honom med sig ut i bygden, så ofta han hade något svårare eller mera lönande arbete för sig, och på det viset gick det bättre för honom och Elin, än de någonsin vågat hoppas.
För Inge var vintern ute i skärgården som en ny uppenbarelse. Han hade börjat för pastorn, som avtalat var, men skulle tills vidare endast sysselsättas med räkning, som han mest fått försumma. Varken Maja eller pastorn ville, att han skulle ansträngas, då han så nyligen varit sjuk, och därför hade han ledigt varannan dag för att kunna vara ute så mycket som möjligt.
Anders hade samtidigt slutat sin skolgång och blivit ordentligt stadd som drängpojke i Nedergården. Olle höll dock inte så noga på tjänsten, då det inte var så värst mycket att göra. Gossarna fingo mest sköta sig själva, sedan de först hjälpts åt med de nödiga sysslorna — skotta snö, bära ved och vatten och dylikt. De hade var sin ko att ge foder åt, och bägge tillsammans skulle de borsta och rykta gamla Pålle — Majsa hade Olle själv på sin lott — och spänna för honom, när han skulle ut någon gång. Ibland fingo de själva kuska i väg åt skogen efter ett mått ved eller till herrgården i något ärende.
De hade alltså fullt upp med tid för sina lekar. Det var en präktig kälkbacke från Uppgården genom bygatan ned till sjön. När den var väl uppåkt, kunde man susa åstad ut på isen halvvägs till Långgarn. De hade visst bara en vedkälke med stakar, men den gav gott plats för två, Inge på kälken och Anders, som styrde, bak på medarna. Och så dugde den så bra för den nya tillställning, som halta Kalle satt upp enkom för gossarna. Gubben Gobort hade på hösten hittat en prickstång, som låg och drev. Den fick Kalle tag i, och så snart det frös på, fick han ned en påle i den grunda Prästmaren och gjorde i ordning den yppersta slängkälke.
Vid tillfälligt inträffande töväder prövade gossarna varandra i snöbollskrig. Men Inge var lika flink med snöboll som med sten, och det var ingen möjlighet för Anders att mäta sig med honom.
»Om vi två skulle mana ut Uppgårds-drängarna i stället», föreslog Anders. »Di ä’ tre stycken, men vi reder oss nog, om jag gör bollar och du kastar.»
Drängarna skrattade försmädligt åt förslaget men märkte snart, att de kommo till korta. De nådde inte fram med sina bollar, medan Inge visade sig träffsäker snart sagt på hur långt håll som helst.
Kapten Melby for förbi på vintervägen över isen.
»Det ä’ som jag alltid sagt», förklarade han för pastorn, som var med. »Ett mindre fartyg med långskjutande kanoner klarar sej galant mot en överlägsen fiende, som har gammalmodig bestyckning. Så länge hon ä’ manöverduglig, förstås.»
På julaftonen hängde två par nya skridskor på grindstolparna vid Nedergården, ett på var stolpe. Det var Inge och Anders, som skulle ha dem, stod det att läsa på lapparna, som följde med. Ingen visste, hur de kommit dit, men det kunde inte vara någon annan än kapten Melby, som varit framme, menade Maja. Gossarna visste inte, om de skulle tacka honom för gåvan, så konstig som han kunde vara ibland.