Han beslöt att genast fara tillbaka för att rådgöra med pastorn och hade så när glömt bort signalstången, om inte mjölnarn bragt saken på tal. Men folket behövde hämta sig en smula och torka sina kläder, och det drog om till på eftermiddagen, innan återfärden kunde ske.
Pastorn och flickorna voro till mötes nere vid Norrudden, och kaptenen gav dem redan på långt håll med vanlig uttrycksfull korthet del av nyheten.
»Länsman har rymt», ropade han och svängde brevet i luften.
Pastorn tog det och läste det högt.
»Ja, så där har han alltid varit», sade han, »beredd att när som helst ge sej i leken utan att betänka sej ett ögonblick. Vi kunde sitta tillsammans ena dagen och språka i lugn och ro, och dagen därpå, när man sökte honom, var han långt sin kos på väg till London eller Hamburg eller vart nu orderna gällde. Jag trodde, han skulle vara så pass förankrad här ute — — men det var väl nödtvunget, kan jag tänka.»
Länsman Videstams plötsliga bortresa väckte betydlig oro hos hans Dägerö-vänner, i synnerhet som de väntade breven uteblevo. Ett kort telegram från Berlin upplyste, att han under namn av Meyer Levysohn begivit sig till bestämmelseorten och snart skulle skriva utförligt, men därmed upphörde alla meddelanden. Kapten Melby for till Stockholm och frågade sig för hos myndigheterna, men man visste ingenting annat, än att han begärt tjänstledighet och var stadd på en lustresa till södern.
»Lustresa! Jo, jag tackar», sade kaptenen, när han kom hem. »Den här lustresan har allt sina äventyrligheter. Det skulle förvåna mej, om den inte hängde ihop med stölderna här ute i skärgården.»
Tjuvarna hade inte hörts av på länge. De hade tydligen blivit mera försiktiga, sedan de på så oförklarligt sätt gått miste om sitt rov från stölden hos Lunda-baron. Många väntade, att de skulle börja igen, när de fingo veta, att länsman var ur vägen. Men ingenting hände. Det var nog så, som länsman alltid sagt: de måste ha öppet vatten för att kunna driva sin verksamhet.