»Förhärdade lagvrängare — resa utan att ta avsked — har väl gjort något fuffens», brummade kaptenen och bröt brevet.
Det var skrivet i stor hast och lydde sålunda:
»Reser till Ryssland i hemligt uppdrag. Kan icke säga nej. Bedrövligt att icke få träffas. Gjort försök att komma över till Dägerö. Ogörligt med våra båtar. Varmaste hälsningar.
Sten Videstam.»
Senare var tillagt:
»Vad tjuvhistorien angår, kan ingenting göras däråt under vintern. Skulle något tillstöta, vore bäst att icke vända sig till den nye länsmannen, som lätt kan fördärva alltihop, utan vänta, tills jag kommer tillbaka. Funderar på att göra en avstickare till Åland och närmare höra mig för om den där skepparlymmeln.»
»Det var självaste —», drog kaptenen till. »Vad ska’ pastorn säja? Och flickorna?»
Mjölnarn kom och berättade, att länsman givit sig ut på isen med sin lilla båt två dagar å rad, och den sista gången hade de måst tvinga honom att vända om.
»Det kan jag tro honom om», sade kaptenen. »Rädd ä’ han inte, så lantkrabba han ä’.»