Han var, sade han, en polsk furste, som av ryska regeringen förvisats till Sibirien. Men innan domen kunde sättas i verket, lyckades han fly till Finland. Där hade han fått tag i den ålänska skepparen, som efter mycket ackorderande åtagit sig att föra dem över till Gottland.
»Ça, c’est l’île de Gothland, n’est-ce pas?» undrade han och pekade på Dägerölandet.
Han frågade, om det var långt till Köpenhamn, som han föreställde sig var huvudstad i Sverige. Där hade han många vänner och var nära bekant med själva kungen.
Furstens följeslagare hade lidit mycket av den besvärliga färden. Så snart han kom ombord i storbåten, sjönk han ihop och satt länge med händerna för ansiktet. Slutligen tycktes han hämta sig och såg sig frånvarande omkring. Han var en äldre man av utpräglat österlänsk typ, med djupt liggande ögon och något gråsprängt skägg.
»Ein Jude?» sade pastorn och såg frågande åt det håll, där han satt.
»Certainement», svarade fursten. »Men han är en utomordentlig man, listig och förslagen. Jag har honom helt och hållet att tacka för, att jag kommit välbehållen undan. — Hans namn? Lewinsky. Han tjänstgör som min tolk, men han är min vän.»
Fursten lade högtidligt handen på hjärtat och tillade:
»Han kan alla språk, même le suédois.»
Med kunskapen i svenska var dock illa beställt. Kapten Melby gjorde upprepade försök att få ett samtal i gång, men ingendera kunde förstå, vad den andre menade. De gjorde de mest löjliga misstag. När kaptenen ville höra sig närmare för om fursten, trodde tolken, att det var fråga om frukost och såg bekymmersamt på klockan.
»Det ä’ som att tala spanska med en brasiliansk nigger», förklarade kaptenen och skrattade, så att tårarna kommo fram.