Den misskände tolken iakttog en orubblig värdighet och anmärkte endast, att »svensk språk vara micke svår att språka, micke lätt att ferstå», vilket åter framkallade ett bullersamt utbrott från kaptenen.
Det var överenskommet, att främlingarna skulle stanna över natten på Dägervik, då det redan var skumt, innan de hunno land. Dagen därpå skulle de fortsätta sin resa, först till Norrudden och sedan med isbåten över fjärden. Kaptenen signalerade till Valsjökvarn, att skjuts skulle stå tillreds på bestämd tid och förbudssedel skickas till närmaste gästgivaregårdar.
Men furstens ängslan för den ryska örlogsmannen tilltog allt mer, och pastorns föreställningar hade ingen verkan. Det var lika lätt för deras båtar att komma i land som för kaptenens, menade fursten. Och vad frågade ryssarna efter, att det var svenskt område! För att få honom i sitt våld voro de i stånd till vad som helst. Bäst att ge sig därifrån så fort som möjligt.
Tolken var den enda, som hade något inflytande på honom. Han tog honom avsides och talade länge och allvarligt. Så fick han ögonen på en karta, som låg framme. Han utpekade Dägerön och farlederna däromkring. Man kunde gissa sig till, vad han sade, det var alldeles nödtvunget att avbida dagsljuset, innan man gav sig ut på den farliga färden till fastlandet.
Kaptenen gav noga akt på vad de gjorde.
»Titta på den där gynnarn», sade han högt. »Han tycks vara riktigt hemmastadd på våra kartor. Om han inte ä’ en bland tjyvarna, vill jag vara riggad som en rospigg.»
Tolken syntes uppfatta detta såsom en artighet och bugade sig djupt.
Emellertid hade en riklig måltid blivit framsatt. Fursten hade någorlunda hunnit lugna sig, och när han märkte, att han kunde samtala med Isabel och Märta på franska, försäkrade han, att sådant sällskap fullt uppvägde de faror, han utsatte sig för genom att dröja. Och följande morgon var det med verklig bedrövelse, som han såg den stund närma sig, då han måste skiljas från sina älskvärda värdinnor. Han bedyrade vid Jagellos krona, att han helst velat tillbringa återstoden av sitt liv på denna ö — han kallade den visserligen för Gottland, men man förstod i alla fall meningen — om icke heliga plikter fordrat hans närvaro på annat håll.
Strax före avresan vände sig tolken med avmätt hövlighet till pastorn, som även stannat kvar, och anhöll på sitt brutna språk om ett samtal i enrum med honom.
»Ta honom in i styrhytten och häll i honom en stark grogg, så han får lite gladare uppsyn», föreslog kaptenen, som tyckte, att han kunde säga vad som helst utan fara för att någon av främlingarna skulle begripa det.