Pastorn visade vägen. De gingo uppför en trappa och genom en glasdörr ut på taket till den flygelbyggnad, där kaptenens egendomliga styrhytt var uppförd. Tolken såg sig med någon förvåning omkring i det på sjömansvis utstyrda rummet. Efter en knapphändig inbjudan av pastorn slog han sig ned i en koj och började i viskande ton men på renaste svenska:
»Mitt namn ä’ egentligen inte Lewinsky utan —»
Han tystnade och försjönk i tankar.
Pastorn betraktade honom uppmärksamt men vårdade sig inte att svara. Han hade börjat tycka, att både fursten och hans tolk sågo skäligen misstänkta ut, och kom på sig med en önskan, att han haft länsman Videstam till hands för att reda ut saken.
Plötsligt såg tolken upp och mötte pastorns forskande blick.
»Mitt namn», upprepade han, »ä’ inte Lewinsky utan Meyer Levysohn.»
Pastorn fattade honom i båda axlarna och vände honom mot dagern.
»Var försiktig, Gustav, så jag inte tappar skägget. Jag hade så när gjort det i går, då du tog mej utan krus och lyfte mej över i er båt.»
»Men Sten, ä’ det verkligen du?»