»Jag måste väl visa dej en gång, att du inte skulle kunna känna igen mej, om jag inte ville.»
»Nej, aldrig kunde jag tänka något sådant. Din filur! Nu när du skrattar, kan jag se, att det ä’ du. Käre Sten, du ska’ tro, vi varit oroliga för din skull. Om vi inte fått ett brev — i februari, vill jag minnas — från en herr Natan Silbermann i Berlin —»
»Min gode vän och trosförvant, han som skulle skicka mina brev till Sverige.»
»Han skrev, att dina brev uppsnappades, men att du själv inte led någon nöd.»
»Ja, det ä’ ett bedrövligt land för brevskrivare. Jag skrev diplomatiskt, må du tro, men ändå — och när jag aldrig fick svar på mina brev, var det inte lönt att fortsätta. Utom när jag ibland ville leda vederbörande på villospår.»
»Vad kapten Melby ska’ bli glad, och flickorna —»
»För all del, nämn inte för någon, att det ä’ jag. Di kan inte hålla sej allvarsamma. Fursten vet ingenting annat, än att jag ä’ Meyer Levysohn från Frankfurt, fast han ville, att jag skulle kalla mej Lewinsky, när jag kom i hans tjänst.»
»Jaså. Nu börjar jag begripa. Ja, det ä’ kanske så gott. Det ä’ ingen furste, förstås. Det ä’ kanske själva anföraren för tjyvligan, som du narrat i fällan.»
»Jo, nog ä’ han en riktig furste, överdådigt rik och förnäm. Men inte ä’ han så märkvärdig, som han inbillar sej. Det ä’ hans namn, som gör’et. Jag för min del tror, att ryssarna helst såg, att han kom undan. Nu kan di utan vidare lägga beslag på hans stora egendomar och hans övriga förmögenhet, så mycket som di kan komma åt — det mesta har vi skaffat över gränsen genom min vän Silbermann.»
»Men fartyget, som förföljde er?»