»Det var ingen fara. Jag hade mutat kaptenen. Onödig utgift för resten, ä’ jag rädd. Han hade nog sina order att inte visa för stort nit. Men ändå — di kan vara dumma ibland.»
»Och det var för den här furstens skull, som du gav dej i väg så oförmodat i höstas?»
»Tycker du det! Nej, men det ä’ alltid bra att ha två pilar på bågen. Om man kan narra folk, att man håller på med en sak, som man rakt inte frågar efter, så får man sköta sitt egentliga åliggande i lugn och ro.»
»Nå, vad kunde det vara? Ä’ det en hemlighet?»
»Inte för dej. Och du kan tala om’et för kapten och för flickorna, när jag en gång ä’ väl härifrån. Jag ä’ rädd för Märta. Jag kan inte låta bli att titta på henne, och det märker den tjyvungen.»
»Ja, hon fick minsann vänja sej i somras vid en viss länsmans —»
»Tyst, Gustav, vi ska’ inte tänka på den tiden. Då blir det för svårt att fara igen. — Jo, ser du, det har länge pågått en omfattande införsel av ryska varor, utan att tullen fått tillfälle att lägga sej i’t.»
»Lurendrejeri?»
»I stor skala. Jag misstänkte genast, att det stod i sammanhang med tjyvhistorierna, och mycket riktigt — det var så. Du ska’ sedan få höra närmare om saken. Det ä’ flera fartyg med i rörelsen, och min vän ålänningen ä’ djupt intresserad. Han ä’ inte chef för firman — det ä’ den där svartmuskige karln, du minns jag talte om — och några av mina judiska trosförvanter står bakom det hela. Det underlättade betydligt mitt arbete.»
»Men stölderna?»