»Jag tror, vi går härifrån», sade Inge. »Tjyvarna kan komma när som helst.»
Men det var för sent.
När de vände sig om, fingo de se Vedbacka Jansson svettig och upphetsad smyga sig fram utmed berget. Det blev en kapplöpning om vem som först skulle hinna fram till öppningen mellan klippan och bergväggen, men han var dem för kvick.
»Sakramentskade ormyngel, vad går ni här och lurar efter? Får man aldrig vara i fred för era fördömda rävögon? Jag ska’ ge er för att snoka, jag. He, he — var inte rädda för mej, snälla gossar. Det ä’ bara mitt sätt — menar ingenting ont — he, he. Ni har fått rätt på farbror Janssons lilla lusthus, ser jag — blåst i sjön från något fartyg. Stig in, mina små grisar, ska’ vi språkas vid.»
»Han tänker stänga in oss», viskade Anders. »Gå inte.»
Gossarna drogo sig undan än åt ena sidan, än åt den andra, och han följde alltjämt efter. Det var klart, att han till sist skulle få dem fast. Inge gjorde ett försök att komma upp på klippan, där de nyss legat, för att i nödfall ge sig i sjön. Men det var för brant. Han halkade och föll tillbaka.
»Sakta, varligt, mina kultingar! Vad tjänar det till att bråka?»
Och han bredde ut sina oformligt långa armar och kom allt närmare med det vederstyggliga ansiktet skinande av lömsk vänlighet.
Då fick Anders se, att de möjligen kunde komma undan utefter en springa i berget. Den sträckte sig visserligen inte så långt, men där den slutade, låg en tall kullvräkt av stormen och bildade som en spång över till en klippa av betydligt omfång. Vore de en gång där, skulle de nog finna någon utväg.
»Här ska’ vi opp», ropade han till Inge, som inte var sen att följa.