»Därborta seglar bestämt ålänningen», sa’ Anders, »ett par mil till sjöss, kan jag tycka. Men det ä’ ingen vind just, så nog dröjer det, innan han krånglar sej in.»
När de skulle därifrån, kom Inge att titta ned bakom klippan.
»Nej, vad ä’ det?»
Anders lade sig framstupa och såg efter.
»Ett litet hus! Ser ut som en däckshytt. Men hur har det kommit dit? Inte kan det ha spolats rätt över klippan av sjöarna.»
De sprungo ned efter sina kläder och skyndade tillbaka för att närmare undersöka, vad det kunde vara.
»Vi har då riktigt tur i dag, eller hur, Anders?»
»Säj ingenting, förrän vi ä’ väl hemma igen.»
Längst inne på den trånga platsen bakom klippan låg en liten underlig koja med platt tak och små fönster. Den var närmast lik en kajuta på en mindre båt och hade förmodligen tillhört en sådan. Dörren var endast tillskjuten, och nyckeln satt i. Men gossarna ville inte gå in utan nöjde sig med att kika genom fönstergluggarna.
Ingen människa fanns därinne. Bohaget var det torftigaste. En gammal dörr, som vilade på ett par otympliga bockar, tjänade som bord och några tomlårar som stolar. I en vrå låg en dyna med kuddar, och en trasig skinnfäll var upphängd framför ett av fönsterna. Golvet var nytt, märkte de, och väggarna hade flerstädes blivit lagade. Det var tydligt, att kojan begagnades.