»Jag förstår. Han ska’ få henne ordentligt. Det ä’ bättre, jag har hand om henne.»
Därmed gled han bort och var snart försvunnen i dunklet.
»Han brydde sej inte om mej ett dugg», tyckte Anders. »Han bara talade med dej.»
»Men han lofte så säkert att gå till länsman», jublade Inge.
»Om han håller’t också», kom det misstroget från Anders.
Gossarnas första göra, sedan de blivit ensamma, var att flytta båten till den plats, där främlingen haft sin liggande. De hade mera utrymme där, och det var lättare att få fäste för fånglinan, ifall vattnet hastigt skulle stiga.
Sedan de därpå ätit ett välbehövligt mål, blev det fråga om, vad de skulle ta sig till. En ovanlig tur hade de haft, det var då visst, som så snart fått sitt egentliga ärende uträttat. De hade ju också så gott som sovit sig till sin framgång. Men ännu hade de god tid på sig. Det kunde vara lustigt att se sig omkring på ön, efter de en gång voro där. Så kunde de kanske också få tag på den besynnerliga ap’tekarn och se, vad han hade för sig därute. Det var nog honom främlingen stämt möte med, och som han kallade för hedersman. Jo, det var en vacker hedersman, men inte var han farlig att råka ut för, tyckte de.
Sagt och gjort. De stuvade undan sin matsäck på ett torrt ställe och började sin vandring, för båtledes var det ingen utsikt att komma längre. Klippväggarna skilde sig allt mera från varandra, och den väldiga rämnan övergick till en öppen djup och trång hålväg, vars botten var betäckt med söndersplittrade stenblock och överväxt med träd och buskar. Här och där fanns det ännu smärre gölar med vatten, som kommit dit vid stark uppsjö eller samlat sig under regntider. Det var ytterst svårt att ta sig fram, men någon mera bekväm väg syntes inte till, och att komma uppför de lodräta bergväggarna var en omöjlighet. Flera gånger måste de sätta sig ned och vila och voro färdiga att vända om. Men så skulle de försöka en bit till. Närmare och närmare hördes dånet av dyningen från öns yttersida. Det måste väl någon gång ta slut, tröstade de sig, och någon svårighet skall man väl ha. Men tydligt var, att rämnan gick tvärs över hela Örnhuvud.
Äntligen voro de framme. Hålvägen stupade ned i en smal vik, och därbortom sågo de en skymt av havet. En solbelyst sandstrand, jämn som ett golv, sluttade sakta ned mot vattnet.
Utan att länge betänka sig, slängde gossarna av sig kläderna och kastade sig i. På ena sidan av viken låg en rätt hög, långsträckt klippa tätt utmed bergväggen. De summo dit för att soltorka. Det var inte lätt att komma upp, men det gick, och de hade en härlig plats att ligga på med vid utsikt över det öppna havet.