Och hur det kom sig, kunde han inte förklara, men han började tala om sin mor med den främmande, som då och då föll in med något ord. Han berättade, hur hon måste arbeta och sträva, hur svårt hon haft, då de icke kunnat få något av arrendet för Frönäsgården. Allt skulle skickas till fadern i Amerika, hade Maja sagt. För nu visste han, att fadern var i livet.
Främlingen hade fredligt satt sig ned bredvid gossarna, medan Inge redogjorde för deras förhållanden. Hastigt sprang han upp, och det lät som en svordom på något utländskt mål. Inge undrade, vad han sagt, som kunde reta honom, men mannen var strax lugn igen.
»Jag skulle möta en person här», sade han. »Det tycks som han tagit miste på dag. Nu har jag ännu mera skäl att söka upp honom.»
Han teg en stund.
»Hälsa din mor, att jag just satt själv och funderade på att gå till länsman, när du kom. Det var mest för hennes skull som jag inte gjort det förut.»
Inge såg på honom med förvåning. Det hade han inte trott honom om.
»Vill du ta mej i hand, Inge? — Lova mej att alltid vara snäll och öm mot mor. — Och jag lovar dej, att länsman inte ska’ behöva vänta länge på mej. Så nu har du uppfyllt ditt löfte. Men jag måste först träffa den hedersmannen, som skulle vara här som i dag. Jag tror inte, han blir så synnerligen glad, när vi råkas.»
Han såg på sin klocka och gick ned i båten.
»Bössan», skrek Inge. »Det ä’ Olles bössa.»