Främlingen såg uppmärksamt på honom.
»Vad heter du?»
Inge fick lov att svara.
Det blev en lång tystnad. Inge kände på sig, att han burit sig dumt åt.
»Och du ville skrämma mej? Varför det?» frågade mannen.
Inge hade gråten i halsen. Med möda kunde han få fram, att han lovat sin mor att leta rätt på den karl, som hon sett genom fönstret under ovädersdagen sommaren förut — hjälpa länsman få tag på honom, rättade han, för länsman sökte också efter honom.
»Din mor vill alltså ha mej i länsmans händer? Var det så?»
»Jag tror det.»
»Bad hon dej om’et?»
»Nej, men Maja sa’ det. Mor ber aldrig om något. Hon ä’ så tyst och stilla.»