»Den där blir inte god att fjälla», viskade Anders.
Inge kröp närmare för att kunna se bättre.
»Han ä’ inte klädd som sjöman den här gången, men jag känner ändå igen honom. Han har inte märkt oss.»
Nej, han hade inte märkt dem. Han tycktes försjunken i tankar och tände gång på gång pipan, som han strax åter lät slockna.
Plötsligt fick han höra en barnslig stämma, som sade:
»Sitt still, annars skjuter jag.»
Han ryckte till och for med handen åt bröstfickan. Men när han fick se Inge, som lagt an med lodbössan, skrattade han till och gick fram till gossen.
»Min lille vän», sade han och tog ifrån honom vapnet. »När du tänker skjuta ihjäl folk, ska’ du inte glömma att spänna hanen.»
»Jag har inte tänkt skjuta någon. Bössan ä’ oladdad.»