Tidigt en morgon kom gubben Melby åkande till prästgården med sin dotter Märta för att tala om, att Isabel väntades hem om en vecka. Märta hade fått brev kvällen förut, och kapten Melby måste så fort som möjligt meddela den stora nyheten.
»Nu ä’ hon säkert här med nästa ångbåtslägenhet, för fadern ska’ äntligen resa. Han har dröjt sig kvar, skriver hon, dag efter dag, fast hans affärer längesedan ä’ ordnade.»
Och så började han orda om den själviske fadern, som hade så svårt att skilja sig från sitt barn, när han dock borde begripa, att hon behövdes bra mycket bättre på Dägervik.
Hastigt öppnades dörren, och Nedergårds Maja kom in med andan i halsen.
»Gossarna har drunknat — Inge och Anders. Gobort har fått tag på deras båt, som låg och högg på ett grund utanför Kuggholmen. Och årorna var borta, sa’ han.»
Nu först kom hon sig för med att hälsa.
»Olle kommer snart efter med båt», fortsatte hon. »Det ä’ ett elände med modern. Hon blir från förståndet, om någonting hänt pojken.»
Och Maja tog till att gråta.
»Se så, det ä’ väl inte så farligt», tröstade kaptenen. »Di slarvstakarna har varit oppe på en holme och låtit båten gå ifrån sej. Och årorna — ja, vi ska’ ut och leta, alle man.»