Det var hänglås för boden som vanligt. Länsman tog upp ur sina vida fickor mejsel och hammare. I ett enda tag högg han bort låset och ryckte upp dörren. En man störtade yrvaken upp från en vrå, där han hade legat.
»Nils, ä’ det du?» Olle tog häpen ett steg tillbaka.
Mannen såg forskande på länsmannen och hans galonerade mössa.
»Det var min tanke», började han, »att söka opp länsman, men jag hade ett litet ärende till Jansson, som arrenderar gården här. Jag ville gärna träffa honom först.»
»Båda delarna går för sej — det ä’ väl inte så noga med ordningen. Jag ä’ just på väg efter Jansson.»
Länsmannen steg in i sjöboden.
»Lämna oss ensamma en stund, Olle.»
Olle gick ut på bryggan och vinkade åt båten, att de skulle komma närmare. Pastorn rodde fram.
»Allt väl, hoppas jag.»
Kaptenen klev upp och gick ett stycke förbi sjöboden — måste titta på karlen, som länsman knipit.