»Ha, ha», skrattade kaptenen. »Jo, den ä’ sej lik! Gud ske lov, jag har dej här igen, min kära gosse. Maja har gått ner mot Olle, som kommer i sundet.»
Länsmannen tog i hast reda på vad som inträffat. Efter någon överläggning bestämdes, att Märta skulle åka hem med skjutsen och se till, att rättarn fick folk med sig och med stora skeppsbåten ofördröjligen gav sig i väg till Örnhuvud, där han skulle möta länsman och de andra, som foro i Olles båt. Maja gick hem för att lugna Ingrid med underrättelsen om de kraftiga åtgärder, som skulle vidtagas.
Det var visserligen ett streck i räkningen för länsman, att de så oförberett måste göra slag i saken. Han hade tänkt lägga försåt för tjuvarna vid deras egentliga stamhåll, som han äntligen fått reda på, men för gossarnas skull var det nödvändigt att skynda.
När de rodde förbi Goborts stuga, höll gubben på med att sätta upp masten i sin skötöka.
»Vart ska’ du hän?» ropade kaptenen.
»Tackar som frågar. Hälsan ä’ efterhängsen.»
»Han hör inte», skrek halta Kalle. »Jag har predikat för honom, att han inte ska’ lägga sin näsa i vad som inte angår honom, men den envetna gubbstuten ska’ prompt ut till Örnhuvud och leta efter gossarna. Och jag, enfaldiga stackare, måste med, för mej kan di huttla med hur som helst.»
De hörde inte mer, för Olle och pastorn sutto vid årorna, och det gick fort undan.
Ett stycke från Frönäs sjöbod togo de i land, och länsman gick upp till gården. Men han kom genast tillbaka.
»Vedbackarn ä’ borta, di vet inte var. Käringen ä’ etterbefängd och fördömer mej till helvetes eld med de värsta förbannelser. Hon tycks kunna gamla testamentet på sina fem fingrar, men det nya frågar hon inte stort efter. — Kom, Olle, så går vi till sjöboden, och du, Gustav, se till, att ingen slipper undan sjöledes.»