»Var inte vred, Gustav. Något nöje måste man skaffa sej, när man annars har så ledsamt. Du kan inte tro, hur lustigt det var att leka kurra gömma med gubben. Och vad han haft för jämn sysselsättning sedan! Ingen tid att gå och ha tråkigt.»
Pastorn måste dra på mun.
»Ja, nog har han haft bestyr på sista tiden, det ä’ visst och sant, åtminstone innan du började hålla till ute bland holmarna. Men hur kunde du skriva till mej från Malmö, när du redan var här?»
»Gör dej inte till, gosse lilla. Det måtte väl vara en smal sak att skicka ett brev i dubbelt omslag, om det så vore till Jokohama. Ifall man har någon där, som kan lägga det på posten igen. Fast det går lite långsamt, förstås.»
»Jag säjer, som du brukar om mej: du ä’ rent oförbätterlig. Emellertid har du allt en svår stund att motse, när du träffar kapten Melby.»
»Ingalunda, säger Salomo. Gubben blir så glad över att ha mej här igen. Tror du inte, jag hört, hur han frågat efter mej i Stockholm och skrivit brev på brev för att förmå dem att skicka mej hitut, där jag var alldeles nödvändig. För övrigt har han haft lika roligt åt saken som jag.»
Pastorn hade satt sig upp i droskan, och de åkte fram till prästgården. Kaptenen stod på trappan och hytte åt länsman med sitt spanska rör.
»God dag, farbror! Här ä’ jag nu, ångerfull och botfärdig.»
»Jo vackert ock. Vad har den gunstig junkern haft för sej? Det skulle jag vilja veta.»
»Jag har hållit på med att skriva ihop en sedolärande berättelse, som ska’ heta ’De sju kakorna’ eller ’De sjuka korna’, jag vet inte rätt, vad som ä’ bäst.»