Så snart de lagt ut, omtalade länsmannen, vad han fått höra av främlingen. Han hade sammanträffat med gossarna på Örnhuvud och tagit ifrån dem bössan för att lämna den åt Olle, som han kände. Det kunde synas lite misstänkt men hade sannolikt ingenting att betyda. Han hade utan omsvep erkänt sin skuld och var beredd att lida sitt straff. Vad det var för en skuld, hade länsmannen inte haft tid att ta reda på.
»Jag låtsade, som jag visste det», sade han. »Det ä’ det säkraste sättet att få fram sanningen. Någon gemenhet kan jag inte tro honom om. Annars kunde man gissa på det där besynnerliga överfallet i prästgården förra sommarn. Sitt namn uppgav han — Nils Ivarsson — Inges far, förmodar jag.»
Olle nickade.
»Jag kände honom bra», sade han. »Aldrig kunde jag tänka, att det skulle sluta så med honom. Visst var han fasligt vild i ungdomen, och många dårskaper gjorde han, det ä’ visst och sant, men —»
Och så berättade han i sin tur, vad han visste om honom. Hans fader var skeppare, och sonen hade smak för sjölivet. Men så gifte han sig med Ingrid och skulle överta Frönäset. Det var då han kom att vara för mycket tillsammans med Vedbacka Jansson, som var lite släkt med Ingrid. Janne var lustig och glad den tiden, som han nog kunde vara ännu, när han satte till. Men det var en dålig karl. Han spelade pengar från Nils och lockade honom till äventyrligheter. Och en gång, när de hade dans i Uppgården, retade han upp honom mot Edvin Hedfors, bror till lumpsamlarn — han drunknade en tid därefter. Det var en stor och grov karl som brodern och ett riktigt vilddjur att slåss. Han hade förut friat till Ingrid och kom att säga något elakt om henne. Men Nils gav honom så, att han måste bäras från logen. Samma natt försvann Nils, och ingen mer än Vedbackarn hade nå’nsin fått höra något ifrån honom.
Länsmannen skrev upp eftersom Olle berättade och gjorde ytterligare frågor.
»Jaha, det stämmer», sade han och såg efter i sin anteckningsbok. »Bara jag nu hade Vedbackarn fast.»
»Seglare akterut», varskodde kaptenen.
Det var Goborts båt, som kom. Han hade kryssat sig upp den första biten men hade nu gott sträck och skulle snart hinna upp dem. När de voro långsides, ropade halta Kalle: