»Gubben undrar, om inte länsman och kapten, som inte gör någon nytta, ville sätta sej i hans båt, så blir det lättare att ro för di andra.»
»Hut, Kalle, tror du inte jag kan ro», röt kaptenen och ville ta årorna från pastorn.
Men länsman tyckte, de gärna kunde ta emot anbudet; dess förr skulle de hinna fram.
»Och du, Olle», sade han, »se till, att ni håller rätt efter oss, mitt på det höga berget.»
Gobort satt, förstås, fortfarande till rors, efter det var hans båt, men kaptenen gav honom goda råd, hur han skulle göra.
»Stick på skot lite. — Ta grundet om babord. — Där kommer en körare — håll fullt, var det, ja.» Och så vidare, allt till Kalles stora belåtenhet, för gubben Gobort hörde särskilt illa den dagen och kunde inte uppfatta ett enda ord, som kaptenen sade.
När de närmade sig ön, reste sig länsman i båten.
»Kom ihåg, go’ vänner», sade han, »nu ä’ det jag, som tar befälet. Kalle, skrik åt gubben Gobort, att han styr rätt på tallbusken där borta, som sticker ut rakt ur berget.»
»Där finns ingen möjlighet att komma opp.»
»Gör, som jag säjer.»