»Om det vore plats för flera att hugga tag på samma gång. — Vi får göra en längre bom.»
Kaptenen skulle också sta’.
»Det var mej en förhärdad — Försök du, pastor.»
Medan pastorn gjorde sig i ordning och lossade något på sina kläder, fick länsman se Vedbackarn, som kommit på benen och vacklade fram med ett uttryck av högsta spänning i sitt vanställda ansikte. Plötsligt skrek han till och föll handlöst till marken. Pastorn hade lyft huset.
»Olle, Kalle — fort under med bockarna!»
Pastorn skyndade till Vedbackarn, som var avsvimmad.
»Låt kräket ligga», tyckte länsman. »Det här var för mycket för honom.»
Under huset, vars ena sida på detta sätt lyfts i höjden, så att det lutade på sned, syntes en smal nedgång till ett slags underjordiskt förrådsrum. Länsman tände sin blindlykta och kröp ned. Det var överfullt med kistor och lårar, som hopat sig under det sista året, då smugglarnas och tjuvarnas rörelse legat nere på grund av de ivriga efterspaningarna. Men gossarna, som han väntat finna där, sågos ingenstädes till.
»Har ålänningen farit förbi nyligen?» frågade han, när han kom upp.