»Dra ut honom på dynan i skuggan under klippan, så ska’ vi undersöka stugan lite närmare.»
Kaptenen hade under tiden gått omkring och synat i alla vrår.
»Det finns inte tecken till någon lönnlucka, och golvplankorna ä’ ordentligt fastspikade överallt.»
»Men di här bockarna», visade länsman, »ä’ onödigt grova och till på köpet förstärkta med bastanta vinkeljärn. Bär du ut den ena, Kalle, så tar jag den andra.»
Han ställde dem utmed ena väggen.
»Och nu ska’ vi se till, hur det kan vara utvändigt. Här sitter det i knuten två väldiga järnöglor. Vad ä’ meningen med dem, tror ni? Olle, du som ä’ lång, känn efter på taket, om det ligger något där.»
Olle sträckte på sig och fick ned en spak, tämligen kort men tjock som bommen på en skuta. Den passade alldeles in i öglorna.
»Det ser ut som ett handtag att lyfta opp huset med», anmärkte pastorn.
»Just det. Du ä’ inte så dum. Men den som ska’ rå med det, måste vara en oerhört stark karl. Jag gissar på den där jätten, jag såg bland besättningen på ålänningen förra sommarn. Det ä’ nog hans göra bland annat. Själv prövade jag på, sist jag var här, men det var som att vilja flytta ett berg.»
Olle gick dit och tog i av alla krafter, så huset skakade och rörde sig en smula.