Länsman gjorde så, men när ingenting hördes av, gick han in, följd av de andra. Vedbacka Jansson låg på golvet med en dyna under sig och några kuddar till huvudgärd. En butelj med vatten stod bredvid honom. Han var illa slagen och sargad, men svullnaden från getingstyngen hade lagt sig något. Länsman stötte till honom med foten. Han såg förskräckt upp och försökte resa sig.
»Var har du gossarna?»
»Vilka gossar?»
»Inge och Anders.»
Inte hade han sett till några gossar. Han hade halkat på en klippa och fallit. Och så hade han råkat trampa i ett getingbo.
»Åj, åj, det gör så ont», jämrade han sig. »Jag har visst slagit mej fördärvad.»
»Här ä’ deras matsäckskorg.» Olle tog fram den ur en av lårarna.
Vedbackarn bleknade märkbart.
»Vet inte, hur den kommit dit. Kanske di varit inne, medan jag sov. Åj, åj, vad det gör ont. Di kommer väl tillbaka, om det ä’ deras korg.»