»Den karln ska’ då ha lås för allting», sade länsman, »men snart sätter jag honom själv inom lås och bom.»
Olle hade passat på och fått litet krut till lodbössan av gubben Gobort och några 13-nummers varghagel, som användes till kulor. Han drog kapten Melby i rocken och räckte honom den laddade bössan.
»Om det skulle behövas — en kan inte veta.»
»Tack, det var bra. Jag förstår nog bäst, när det ä’ tid att bränna av. Och när du hör mitt skott, Olle, så hugg genast in.»
De togo samma väg, som Anders gått, när han skulle skaffa hjälp åt Vedbackarn. Den var lätt och bekväm, här och där försedd med plankbroar, och bar spår av att vara mycket begagnad.
När de hunnit så långt, att de kunde se den koja, som var tjuvarnas tillhåll, ställde sig kapten Melby i spetsen och gick före med hanen spänd, färdig att ge eld.
»Han må väl inte skjuta utan vidare», viskade pastorn oroligt.
»Låt honom hållas — det tycks inte vara någon där.»
Gubben kröp ned bakom en sten, varifrån han behärskade platsen framför det lilla huset.
»Gå nu någon fram och öppna dörren, men håll försiktigt åt sidan, så jag kan skjuta in.»