»Som det också kanske ä’», tillade länsman.
Det visade sig omöjligt för den stora ökan att komma in, utan de måste invänta Olles båt, som närmade sig med stark fart. Kaptenen slängde upp en dragg i den lilla tallbusken, som de styrt efter, och ökan lades tätt under branten.
»Låt seglet stå, så Österman ser, var vi ä’.»
Olles båt kunde ledigt gå in genom öppningen, och de gingo över dit. Någon måste dock stanna kvar i ökan, och kapten tyckte, att det kunde Kalle göra.
»Jag ä’ lika nyfiken, som nå’nsin kapten», sa Kalle och slank behändigt över, med knapp nöd undvikande en spark från gubben Melby.
Och så blev det Goborts lott att sitta och vakta båten, medan de övriga fortsatte inåt.
»Hur har du kunnat få tag på den här ingången, som inte ens Gobort lagt märke till?» frågade pastorn.
»Jag kom från andra hållet. Måste ta av mej kläderna. Fick vada och simma rännan fram. Det brydde sej inte Gobort om. Annars har han reda på hålvägen, tycks det.»
De stakade sig fram, tills de inte kunde komma längre, och lade båten bredvid Vedbackarns, som Olle kände igen.