De båda männen stodo alltjämt obeslutsamma kvar, som om de fruktade något försåt. Efter en stund tog den svartmuskige fram en pipa och visslade till på ett egendomligt sätt.
Genast började Vedbackarn jämra sig därinne.
»Hjälp, Anders — Inge, hjälp, jag dör», ropade han.
Gossarna måste se, vad som var åt honom. Han hade krupit fram till dörren, och när de tittade in, högg han tag i dem och gav sig till att skrika, så mycket han orkade. De kämpade mot och sökte komma loss, men han hakade sig fast som en kardborre och drog ned dem på golvet. Det var nära, att Anders gjort sig fri. Han sparkade förtvivlat omkring sig och måtte ha råkat ett ömtåligt ställe, så Vedbackarn släppte taget. Men en hård näve tog honom över nacken och slungade honom våldsamt in i rummet. Dörren stängdes, och nyckeln togs ur.
»Ä’ du galen, Janne, som tar barnungar med dej hit?» Den svartmuskige var alls inte belåten.
»Det ä’ inte mitt fel. Di kanalje tjyvpojkarna har legat efter mej i ett års tid. Jag har aldrig fått någon ro för dem.»
Vedbackarn kravlade sig tillbaka till bädden.
»Och så di tygat till mej», fortsatte han. »Åj, åj, hjälp mej, Pekkonen. Di var här före mej — stod och kika’ genom fönstret. Men di ska’ få betalt, di satans — åj, åj.»
Mannen, som kallades Pekkonen, hjälpte honom en smula till rätta, och de talade tyst med varandra en stund. Gossarna hade krupit tillsamman i en vrå och stirrade på dem med förskrämda blickar.