»Ja, det blir nog bäst», hörde de honom säga med höjd röst. »Vad glor ni efter, rackarungar? Ni har ställt till vackert för er.»
Han gick till dörren och öppnade den.
»Heikki! Ohoj!»
Den unge jätten kom vankande fram. Några ord yttrades på ett underligt tungomål, och med ett skratt, som lät som ett grymtande, grep den väldige Heikki gossarna som ett par bylten, en med vardera handen.
»Försök inte slingra er undan, för då krossar han er som flugor», sade Pekkonen och gick före till båten. »Han ä’ mindre vetande och gör allt vad jag säjer. Det ä’ inte lönt att tala med honom, han förstår inte ett svenskt ord.»
Gossarna slängdes vårdslöst ned på en toft, och de båda finnarna satte sig vid årorna och rodde ut ur den lilla viken.
Galeasen låg på betydligt avstånd därifrån, i lä under en holme. De ankrade aldrig i omedelbar närhet av sandviken för att inte möjligen väcka misstankar utan rodde hellre ett längre stycke.
Pekkonen steg ensam ombord och försvann. Ett par besättningskarlar tittade nyfiket över relingen. De tycktes vara unga, men ett tidigt fördärv hade redan satt prägel på dem. De ropade något på finska till Heikki, som svarade med ett djuriskt grin.
Inge och Anders hade varken skrikit eller jämrat sig vid den omilda behandling de undergått. De voro rent förlamade av skräck och kunde inte få fram ett ljud. Något så lömskt och elakt som uttrycket i Pekkonens ansikte, något så rått som Heikkis vanvettiga flinande hade de aldrig sett eller kunnat tänka sig. Och de unga sällarna, som hånfullt betraktade dem! De visste nog, vad som väntade dem — något gruvligt helt säkert.