Där kom Pekkonen tillbaka med skepparen, som tycktes harmsen och ovillig. De langades upp som annat gods och knuffades in i ett trångt kyffe, varefter dörren slogs i lås. Nu var det förbi med dem. De kastade sig ned på golvet och föllo i hejdlös gråt.
När de äntligen lugnat sig, märkte de, att det var natt. De hörde packor och lårar släpas över däck och stuvas ned i båten, som flera gånger rodde bort och kom tillbaka. Slutligen somnade de från sina ängslande tankar och vaknade inte förr, än fartyget var under segel.
»Nu far di bort med oss till ryssarnas land», viskade Anders. »Och vi kommer aldrig igen.»
Inge var tyst en lång stund och sväljde gråten. Så fick han fram några ord.
»I natt får mor ingen sömn», sade han. »Och inte moster Maja heller.»
»Och så blir det nog många nätter», tillade Anders.
Åter måtte de ha slumrat in. Denna gång väcktes de av ett par kraftiga sparkar, och en av besättningskarlarna skrek åt dem:
»Opp med er, lymlar, och gör nytta.»
Det var full dager, och de voro ute på ett vatten, som de inte kände till.
Efter ytterligare några sparkar sattes de att skrubba däcket och uträtta sysslor, som påtagligen voro onödiga — det var endast för att de skulle ha det svårt, förstodo de.