Mot middagstiden kom skepparen upp.
»Det kan vara nog nu», mumlade han. »Har ni fått någon mat?»
Nej, det hade de inte.
»Kom då med mej.»
Och så tog han dem ned i skansen, där de fingo äta sig ordentligt mätta.
Det var en prövande tid, som nu följde för de stackars gossarna. Så ofta tillfälle gavs, undfägnades de med slag och slängar. Ingen tillsägelse gavs utan mustiga tillmälen och hemska svordomar, fastän de sökte göra sitt bästa. Den ende, som på sitt buttra sätt visade dem någon välvilja, var skepparn själv. Men han var begiven på att dricka och låg en stor del av dagen och sov i kajutan.
De foro norrut längs kusten utan att hålla sig till någon egentlig farled, tycktes det, och när de lågo stilla, var det alltid avsides från människoboningar. Så ofta de mötte något fartyg eller måste förbi bebyggda orter, drevos gossarna under däck med den förskräcklige Heikki som vaktare.
»Kom ihåg, han har inte begrepp om vad han gör», sade Pekkonen. »Om ni öppnar mun och ger hals, vrider han nacken av er.»
Ibland kommo främmande karlar ombord, och då fingo gossarna likaledes krypa ned i sitt kyffe. Det var tydligt, att tjuvarna hade förbindelse överallt i skärgården, fast inte alla ombud ansågos så pålitliga som Vedbacka Jansson.