En gång jagades de av ett kronofartyg. Men galeasen var en snabbseglare, och skepparn förstod sitt yrke i grund, så de kommo lätt nog undan.
Det visade sig sedan, att det varit länsman Videstam, som med den ännu i skärgården förekommande optiska telegrafen skickat bud, att de skulle anhållas. Men enda följden var, att de blevo mera försiktiga. Pekkonen beslöt rentav att vända och ge sig söder ut för att ordentligt leda sina förföljare vilse. Därtill skulle de taga den yttre vägen och sträcka så långt som möjligt utåt havsbandet för att undvika obehagliga möten. Helt och hållet övergiva de skyddande skären vågade han inte.
Gossarna började fatta en smula hopp, när de närmade sig kända trakter. Men snart föll deras mod. Med den kurs, de styrde, var det föga troligt, att någon skulle lägga märke till dem.
Tidigt en morgon fingo de Dägerön i sikte. De kunde urskilja den vita herrgårdsbyggnaden mellan lövträden och kapten Melbys signalstång och klipperjakten, som låg förankrad långt ute i viken med gigat storsegel och förseglen löst beslagna vid stagen.
»Kapten har varit ute och letat efter oss», sade Inge.
»Eller också tänker han sej ut», föreslog Anders. »Om han nu hade kikare till hands — men han sover väl vid det här laget.»
Gossarna hade ovanligt nog haft en stunds vila och sutto nedhukade vid relingen med ögonen oavvänt fästade på de välbekanta stränderna. Pekkonen märkte det men lät dem hållas.
»Ja, titta ni», hånade han. »Nu ser ni Dägerön för sista gången.»
»Jag tror vi springer i sjön och simmar i land», viskade Anders. »Di kan inte simma.»
»Men di går i båten och hinner opp oss, innan vi hunnit halvvägs.»