»Om vi kunde komma åt båten då. Di har bara en.»
Det var gott väder, och den enda jollen, som vanligen surrades på däck, låg för bekvämlighets skull på släp.
»Tänk inte på det, Anders. Det finns ingen hjälp för oss — vi som aldrig får gå akterut.»
De voro inne i den farligaste skärgården, där ingen gärna gick fram, och Pekkonen kände sig nu trygg för all förföljelse. Karlarna, som under det sista dygnet inte fått smaka en tår brännvin, fingo ta skadan igen och lågo snart redlösa. Skepparn tålde mera men stupade till sist även han, och Pekkonen måste ta roret. Han svor och förbannade sin dumhet att släppa dem till spritkaggen. Ett tag tänkte han på att ankra under någon holme — det fanns ju inga andra än gossarna att få någon handräckning av, om det skulle behövas. Men han kände vägen så bra som någon, vinden var jämn — frisk sommarbris och till på köpet platt förlig — det var illa att inte begagna det gynnsamma tillfället och komma fram genom den krångliga leden utan att behöva göra ett enda slag. Han bestämde sig för att fortsätta.
Då fick Anders se något.
»Ä’ det inte en båt där långt borta, strax öster om den skogiga holmen? Tänk, Inge, om det ä’ gubben Gobort, som ä’ ute och tittar efter oss.»
Och utan att besinna sig hoppade han upp på kajuttaket och satte till att vifta med ett par vita byxor, som lågo till torkning.
»Ner genast!» skrek Pekkonen.
Men Anders höll i med att vifta, fast båten redan var på väg att försvinna.
Pekkonen bet ihop tänderna och lämnade roret åt Inge.