»Håll rätt ovanför röda klippan. Det ä’ fullt med grund i lä.»
Därmed sprang han fram och drev till Anders, så han huvudstupa störtade i sjön. Inge skrek till och lade roret dikt i lovart för att vända undan vind och komma upp till Anders, som redan blivit ett tjugutal famnar efter.
Det gick, som det måste gå. Storbommen kom svepande över däck och tog med sig Pekkonen, och strax därefter rände skutan med fart upp på ett grund.
Inge hade bara tanke för Anders. Han hoppade ned i jollen, som gått fram av farten, fick upp sin fällkniv och skar av fånglinan, för det var ingen tid att göra loss, och rodde mot Anders, som kom simmande.
Pekkonen hade lyckats få fatt i skotet, när han så oförvarandes vräktes överbord. Så fort han sansat sig något efter slaget, äntrade han utefter bommen upp på skutan igen och skyndade ursinnig ned i kajutan efter en bössa. Inge märkte hans avsikt i sista stund.
»Han tänker skjuta», ropade han och kastade sig ned, på samma gång Anders dök under.
Ett skott smällde, och kulan visslade tätt över båten.
»Akta dej, Inge. Di har en bössa till, har jag sett.»
Inge var listig. Han satte sin mössa på öskaret och stack upp det över aktergaveln. Genast hördes ett nytt skott. En hagelsvärm kom susande och spräckte öskaret och trasade sönder mössan.
»Opp med dej, Anders! Nu får han lov att ladda först.»