Anders krängde in i båten, och Inge till att ro, allt vad han orkade. Innan Pekkonen fått en bössa i ordning, hade de hunnit bakom en klippa, som de sedan sökte hålla mellan sig och galeasen. När den inte gav något skydd längre, voro de långt utom skotthåll.
De kunde nu färdas, hur makligt de ville, men de hade brått att komma fram.
»Vi får lägga i, så mycket vi kan», avgjorde Anders.
Och de stackars trötta gossarna strävade träget vid årorna, så det värkte i deras misshandlade lemmar. För det dugde rakt inte att låta dem vänta för länge därhemma.
En stund sedan de förlorat galeasen ur sikte, mötte de på något avstånd samma båt, som Anders misstänkt för att vara Goborts. Men det var inte hans. Mannen, som rodde, kände visst igen jollen och ropade något åt dem. De låtsade inte höra och veko av en smula, som om de tänkte sig i land på en holme. Mannen vilade på årorna några ögonblick, liksom undrande, men for sedan vidare.
»Anders du tänk om han får se galeasen. Och om han nu ä’ i förbund med tjyvarna och di sätter efter oss?»
Anders funderade.
»Jag tror, vi tar i land, var vi kan på ön, och går hem genom skogen. Så kommer vi mest lika fort.»
Men det var en onödig försiktighet. Båten visade sig snart igen och styrde nu kosan åt Ryssundet och fastlandssidan. Mannen hade inte fått ögonen på den förolyckade skutan, om det var den han sökte.