Ett par timmar senare var kapten Melby med sin dotter på väg till Norrudden för att hämta Isabel. Pastorn hade begärt att få följa med. Ärligt och utan omsvep ville han i de andras närvaro fråga henne, hur det hängde ihop med den hemlighetsfulla väskan, viss om att saken skulle kunna tillfredsställande förklaras. När de tagit upp pastorn i droskan och kommo fram emot byn, körde de om två smutsiga och trasiga pojkar, utmärglade av svält. En av dem hade ingen mössa — det var Anders, som tappat sin, när han for i sjön.
»Var det inte Inge och Anders?» utropade pastorn.
»Tycker någon det!» sade kaptenen. »Det var Fattig-Lenas Sven och en annan tjyvstryker, som jag inte vet vad han heter.»
Så hade en veckas lidanden av olika slag mäktat förändra gossarnas utseende.
18. Den stora uppgörelsen.
Samma dag som Inge och Anders återvände från sina äventyr, skulle länsmansförhör hållas med Nils Ivarsson och Vedbacka Jansson. Det hade sports, att vilken som helst fick vara närvarande. Nils Ivarsson hade önskat att inför alla få bekänna sin skuld och förklara sitt handlingssätt. Och Vedbackarn, som var alldeles oskyldig — bedyrade han — hade ingenting emot, att det kom så många, som kunde få rum i Frönässtugan. För det var i Frönäs förhöret skulle ske, eftersom Jansson ännu var mycket medtagen.