Det var därför ingen hemma i Nedergården, när gossarna kommo knogande uppför bygatan. Inte ens Stina-Lisa syntes till, hon som aldrig var borta. Vad kunde det betyda? Det besynnerligaste var, att de tagit ur alla nycklar, som annars alltid fingo sitta i, för det var inte så noga på ön den tiden med att stänga igen om sig och sitt.
Gossarna satte sig bekymrade på trappan. Det hördes inte ett ljud från Uppgården heller, där det brukade vara så mycket folk. Jo, gick det inte någon i grinden?
»Elin!» ropade Anders, som tyckte det var systern, som kom borta i kröken vid gamla smedjan.
Det var verkligen hon.
»Herre Jemini! Ä’ det du, Anders? — Och Inge! Så ni ser ut! Kom med mej, för här finns det ingen i hela gården.»
Och så vände hon om med gossarna till Uppgården.
Det var på det viset, att Elin fått lov att ta hand om gubben Jakobsson, som insjuknat svårt — i smittkopporna, troddes det — och hastigt blivit övergiven av allt tjänstfolket, som längese’n tröttnat på honom.
»Men det ä’ inte smittkoppor», försäkrade Elin.
Hon var där både natt och dag, och gubben syntes belåten med att ha henne hos sig. Hon visste inte, om han kände igen henne — han såg på henne så underligt ibland. Men när Lars-Johan låg i hamn med sin skuta och kom dit en gång, blev gubben vild, och hon måste be honom gå. Olle i Nedergården var snäll som alltid och hjälpte henne med kreaturen. Och när gubben blev lite bättre, hade Maja lovat att sköta om honom.
»För det går inte an, att jag blir här, när han kommer till förstånd igen.»