Elin ville, förstås, att gossarna skulle äta ordentligt och tvätta sig, men de måste nödtvunget efter de andra till Frönäs, tyckte de. Och sedan de druckit ur ett stort fat mjölk och fått var sin kaka bröd till vägkost, gåvo de sig av.
Det var överfullt med folk i Frönässtugan, när de kommo dit, men ingen gav akt på dem. Det var ingen möjlighet att komma fram genom dörren, utan de satte sig på marken nedanför ett fönster, som stod öppet.
De hörde länsman tala därinne, allvarsamt och högtidligt.
»Nils Ivarsson», sade han, »eller, såsom han kallat sig i Amerika, Nils Frank har alltså erkänt och förklarat, att han, i hastigt mod, utan uppsåt att döda, vid ett gille i Dägeröby bragt Edvin Hedfors om livet; att han därefter, på inrådan av Jansson i Vedbacken, dåvarande arrendator av Frönäs, i hemlighet avvikit; att han till förmån för sin hustru, Ingrid Persdotter, skriftligen avstått från all den rätt, han kunde hava till Frönäsgården, och uppdragit åt nämnde Jansson att åt henne överlämna hela arrendebeloppet; att han dessutom under de sista åren, då han haft åtskillig framgång i sitt arbete, tid efter annan skickat betydliga penningsummor till samme Jansson för att tillställas sagda Ingrid Persdotter; att han föregående sommar vistats någon tid i den ålänska skärgården och därvid ett par gånger besökt Dägerö; att han icke haft någon förbindelse med tjyvarna men, genom Janssons inflytande och för att obemärkt kunna sammanträffa med honom, vid dessa tillfällen fått medfölja fartyg, som han antog vara smugglare, ehuru han ingenting bestämt visste; att han redan då haft för avsikt att antvarda sig i rättvisans händer men blivit på det enträgnaste avrådd av Jansson, som föreställt honom, att det skulle bliva hustruns död, om den skammen drabbade henne; att alla brev, han genom Jansson sänt sin hustru, blivit obesvarade; att han likväl, för att förvissa sig om hennes mening, beslutit uppsöka henne i Dägeröby, där hon var på besök, men den otvetydiga förskräckelse och avsky för honom, som hon visade —»
Här måste länsman avbryta för en stund. Det hördes häftiga snyftningar inifrån rummet och en manlig stämma, som bevekande bad: »Ingrid! Ingrid!»
Åter tog länsman till orda men endast för att strax därpå ännu en gång nödgas göra ett avbrott. En vagn for i stark fart upp till trappan. Gossarna kunde inte se, vem det var, men hörde genast på rösten, att det var kapten Melby.
»Har di redan börjat med förhöret? Undan, gubbar! Här kommer pastorn och jag med nyheter, ska’ ni tro. Kör hem, flickor — och Blomqvist sätter för andra hästar och hämtar oss.»
Det blev ett allmänt pratande i stugan, men slutligen sade länsman till, att de skulle vara tysta, och började på nytt:
»Det återstod, som vi veta, en punkt i anklagelserna mot Nils Ivarsson Frank, som inte kunde på något sätt förklaras. Det gällde den olycka, som hände pastor Hemming under den stora ovädersdagen förliden sommar, då Nils Ivarsson Frank varit sedd i närheten av prästgården. Jag får nu på grund av nyss erhållna upplysningar meddela, att även denna gåtfulla sak fått sin tillfredsställande lösning — en lösning, som på ett slående sätt ådagalägger bedrägligheten och otillförlitligheten av mänskliga slutsatser och beräkningar.
»Miss Isabel M’Neil, som vi alla känna, kom den dagen efter ett kort besök i Stockholm tillbaka till Dägerö utan att vara väntad. Som det såg ut att bli ett svårt väder, föredrog hon att gå i land vid Norrudden i stället för att följa vidare med båten och lät signalera till kapten Melby efter skjuts. Medan hon väntade, rodde Valder i Dyvik förbi — jag ser du står där, Valder. Då bestämde hon sig för att gå emot skjutsen, och Valder fick ta hennes resväska för att lämna in den i prästgården, där hon skulle fram.»