»Det har allt sin riktighet», mumlade en röst.
»Valder satte väskan på förstubron, för det var ingen hemma i prästgården. Pastorn kom emellertid kort därefter och tog in väskan, som han öppnade för att se, vad meningen var.
»Miss Isabel hann fram, just som ovädret bröt ut, och knackade på. I detsamma slog blixten ned i björken på gården med en förfärlig skräll, så hon varken hörde eller såg på en lång stund. När hon kom till sig, fann hon, att orkanen ryckt upp dörren, men vad hon inte visste, det var, att dörren, som går inåt, med våldsam kraft träffat pastor Hemming i tinningen och kastat omkull honom mot ett upphängt segel, som han i fallet drog över sig. En ny blixt visade henne väskan, som stod på ett bord i rummet innanför. Ingen människa syntes till. Hon gick in och stängde ett fönster, som höll på att blåsa sönder. Ett ljus, som släckts av vinddraget, antydde, att man velat undersöka hennes väska, som också mycket riktigt var öppnad.
»Man kan svårligen undra på, att hon kände sig förnärmad över denna nyfikenhet och sedan undvek att tala om saken. När hon lärde känna pastor Hemming bättre, hade hon ofta tänkt fråga honom härom men aldrig kommit sig för.
»Ja, så ungefär gick det till vid det hemlighetsfulla överfallet på pastor Hemming.»
Länsmannen höjde rösten för att höras genom det tilltagande sorlet.
»Jag kan härefter fatta mig kort», yttrade han. »Jag behöver icke närmare uppehålla mig vid de senaste dagarnas tilldragelser och vid Nils Ivarsson Franks framställda begäran att få träda i häkte och har nu blott att fråga, om jag rätt uppfattat, vad som under förhöret framkommit, och om Nils Ivarsson Frank fortfarande står fast vid denna sin begäran.»
Ett lugnt ja var det enda svaret.
»I sådant fall måste jag beklaga, att jag icke kan tillmötesgå en så blygsam anhållan. Efter de upplysningar, jag inhämtat, synes avlidne Edvin Hedfors genom sitt råa uppträdande tillfullo hava förtjänat den visserligen något skarpa tillrättavisning, som kom honom till del, men att denna skulle vara orsaken till hans död, torde med skäl böra betvivlas, ity att nämnde Edvin Hedfors ännu levde mer än ett halvt år därefter, utan att veterligen klaga över något men efter det honom övergångna våldet, och sedan, såsom allom känt är, under rusets inflytelse råkade gå vilse på isen och genom drunkning omkomma.»