Ett vredgat utrop hördes.
»Jag borde be herr Frank lägga band på sin häftighet och försöka med tålamod åhöra, vad som nu kommer att följa, men — — det blir kanske bäst att gå in i rummet här, som står tomt, och ha dörren stängd så länge. Och kanske någon av de närvarande önskar hålla herr Frank sällskap?»
Länsmannens röst, som fått en vek klang, hårdnade till, när han fortsatte:
»För in Jansson!»
»Nu kommer Vedbackarn», viskade Anders, »Jag tycker vad han ska’ ljuga.»
Gossarna sutto fortfarande kvar nedanför fönstret. De hade hört vartenda ord av länsmans långa tal utan att så noga förstå meningen. Men så mycket kunde Inge fatta, att den främmande mannen, som de träffat på Örnhuvud, var hans egen far och att han var alldeles oskyldig.
»Om vi skulle försöka komma in och träffa mor» — han sjönk ned mot Anders — »men jag ä’ så trött, så trött.»
Anders tog honom om halsen och lutade sig mot stugväggen. De hörde en kvinnoröst, som de inte kände igen — och sedan åter länsmannen — ett oredigt sorl — och så mindes de ingenting mer.
Det var förhöret med Vedbacka Jansson, som skulle börja.