Han kom in, till utseendet vid gott mod, och nickade åt halta Kalle, som satt uppkrupen i ett fönster. Hustrun hans, som annars sällan visade sig, gick bredvid och ledde honom. Hon var betydligt äldre än mannen och lika mager, som han var tjock och välfödd. Det sades allmänt, att det var hon, som hade husbondeväldet, och tjänstfolket, som aldrig stannade länge, fruktade henne mer än Vedbackarn själv.
Innan länsman hunnit öppna munnen, högg hon i med ljudlig stämma:
»Frukta dig intet för desse Belials män, de som orätt lag göra och vrång dom skriva, de som förvända rätten i malört och stöta rättvisan neder till jorden.»
»Här får ingen yttra sej, som inte blir tillfrågad», röt länsmannen.
Men det var lika omöjligt att få henne att tiga som att tysta en gris, som skall slaktas.
»Ve de oomskurne, som efter min själ stå. Falle tillrygga och komme på skam de mig ont unna. Svärdet skall komma över dem, deras kameler skola bortrövade varda och deras myckna boskap borttagen. Det skall vederfaras dem för deras högfärd, att de hava försmädat Herren Zebaots folk och berömt sig över dem.»
»Kan ingen leda ut käringen?»
»Kom bara hit, så ska’ jag riva ut ögona på er.»
Och så gick hon på: