»Du tror, du ska’ slingra dej unnan, du — svartöga! Kom bara hit, så ska’ jag lappsalva skrovet på dej, så du ska’ inte känna igen dej, när du tittar i spegeln.»
Inge vek en smula åt sidan och fortsatte att gå.
»Ä’ du stursk — bleknos?»
Åter ställde han sig i vägen och sträckte fram sitt huvud tätt intill näsan på Inge.
»Har du inte mål i mun — va’?»
Inge kom att röra vid honom, när han skulle förbi, och genast var slagsmålet i full gång. Men krafterna voro för olika. Snart låg Inge utsträckt på marken, blekare än någonsin och med slutna ögon.
»Opp med dej!» Anders petade till honom med sin bruna fot — han gick jämt barfota, så snart snön gått bort — men Inge låg orörlig. En tår trängde långsamt fram under hans ögonlock.
»En sådan stackare», tänkte Anders men blev på samma gång litet ängslig för vad han gjort. Han gick långsamt därifrån, och först i kröken vid gamla smedjan vände han sig om. Inge låg fortfarande stilla. Suggan gick dit och nosade på honom. Då reste sig Inge och stapplade fram mot Nedergårdsstugan, där han gick in.
»Jaså, det ä’ där, han bor», tänkte Anders. »Jag undrar, vad Nedergårds Maja ska’ säja om det här.»
Han måste nu skynda sig för att ta igen den förlorade tiden. Dyvikskorna syntes redan i backen ovanför Torpängen.