»Hur kunde då Jansson låta honom leva i den tron, att han var skyldig till dråp på Edvin Hedfors?»
»Aldrig i världen har jag sagt någonting sådant. Det kan hända, jag skrev om att Edvin var död, som han också var, men inte kunde jag tro, det var därför, han höll sej undan. Det ä’ som hustru min säjer: jag ä’ lite enfaldig. Jag tänkte hela tiden, att han var med bland tjyvarna, som just då började hålla till i skärgår’n.»
Länsman bläddrade i sina papper.
»Misstag. Det var först ett par år senare.»
»Ja, si jag ä’ så enfaldig. Men Nils och jag har alltid varit så kontanta. Jag skulle kunna ta skjortan från kroppen på mej för hans skull. Jag har lånt honom pengar — han hade jämt trassligt med affärerna.»
»Varför har då inte Jansson betalt sitt arrende under alla dessa år?»
»Arrendet, he, he. Det ä’ allt ordentligt skickat till honom.»
»Vart då?»
»Han vill inte, att någon ska’ veta adressen mer än jag, för vi ä’ som bröder — han litar bara på mej. Men inte kan han ha sagt åt någon, att han tror sej skyldig till Edvins död? Han ä’ väl inte hemkommen?»