Det kom något misstroget i Vedbackarns lurande blick. Han märkte, att han försagt sig.
»Det ä’ jag, som frågar, och Jansson, som svarar. Men det tycks, som jag inte skulle kunna få något ärligt svar. Vi får väl be Nils Ivarsson Frank komma in och tala om, hur det ä’ med arrendet.»
»Ä’ han här? Nej, nej, låt honom inte komma in. Han ä’ så häftig. Jag ska’ bekänna. Det ä’ bara ett litet missförstånd. Han ville, att allt skulle läggas ner i egendomen, fast jag tyckte det var bättre att säja —»
»Det ä’ alltså klart, att arrendet under de sista tio åren icke blivit erlagt, och som Jansson dessutom häftar i skuld för mottagna penningebelopp» — länsman såg efter i sina papper — »riksdaler 4500, som jämte arrendesummorna skolat överlämnas till hustru Ingrid Persdotter, så varder Jansson härmed på Nils Ivarsson Franks begäran förständigad —»
»Missförstånd, nådig kommissarien, missförstånd.»
»— förständigad att utan dröjsmål flytta härifrån; beroende på en kommande värdering att avgöra, i vad mån Jansson, sedan skulderna blivit betalade, har att tillgodoräkna sig någon ersättning för gröda, inventarier m. m.»
Ångestsvetten stod Vedbackarn i pannan.
»Barmhärtighet — förbarmande — jag ä’ alldeles oskyldig — bara lättrogen och oförsiktig. Ska’ jag nu gå från gården, som ä’ mej kärare än min egen själ — åj, åj, jag har så ont. Jag har handlat i största välmening — bara för gårdens bästa — kostat på den allt vad jag äger och har, mycket mer än arrendet går till och vad Nils skickat.»
»Var har Jansson fått de pengarna ifrån?»
Vedbackarn öppnade munnen för att svara, men så knep han ihop läpparna, liksom besluten att tiga.